Träbröderna som blev
Westerviks Träbåtsförening
Träbröderna är ett gäng träbåtsentusiaster, som består av Ulf Andersson, Anders Fredriksson, Lennart Jacobsson, Anders Hellström, Hans Spårö, Lennart Åkerman, Björn Olsson, Anders Bertildsson, Hans Karlsson och Åke Aldman.
De flesta av oss äger eller ägde var sin träbåt (snipa). Vi började träffas och döpte oss till det passande namnet Träbröder. Sedan ett antal år har vi träffats tisdagar och lördagar för att bygga och renovera träbåtar, företrädesvis snipor. Under åren som gått har vi byggt fyra flatbottensnipor, en tjusteka, en snipa med rak akter för utombordare samt renoverat en snipa med järnköl och rigg. Vi träffas bara under icke segelsäsong och eftersom vi har tillgång till både maskiner och verktyg för träbearbetning så blir det en hel del annat gjort. Många detaljer tilll våra egna båtar har gjorts i verkstaden. Det har även snickrats möbler, bord i betong har gjutits och en och annan ostblicka har tillverkats i lokalen.
Tjustekan byggdes i ek vilket gjorde att det var extra besvärligt med bord för vi var tvungna att basa och vi gjorde en del misstag som vi lärde oss mycket av, bl a att inte ha så bråttom. Det är bätttre att mäta och passa in träbitarna en eller två gånger för mycket. Alternativet kan annars bli att göra om biten, vilket också innebär att det går åt mer material än vad som var tänkt. Man kan säga att vi går i lära hos varandra.
En berättelse om tillkomst av intresse och en egen snipa, hur vi blir ett gubbgäng som älskar träbåtar och tjärdoft. Ulf Andersson berätta:
Det är sensommar, en fin snipa byggd av Anders Magnus på Händelöp stävar söderut. Vi, dvs jag själv och Stefan Rampeltin, passerar under Händelöbron.. Vi är på väg att titta på en snipa som skall finnas på Strupö i Västerviks södra skärgård.
Det var så här det började, intresset i synnerhet för gamla träbåtar men också ett intresse för båtbyggeri i allmänhet.
Väl nere på Strupö, går vi runt på ön, säljaren berättar om snipan som är till salu, en gammal klenod som har varit i familjens ägo sedan den byggdes på trettiotalet.
Snipan, som i folkmun på Strupö kallades Pentan, har börjat att förfalla och om ingen tar hand om henne blir hon ett vrak.
Gamla båtar i skärgården tillåts dö på ett hedersamt sätt, man drar helt enkelt upp dem på land där naturen tar hand om dem, ”av jord är du kommen i jord skall du äter varda”.
I Per Aspenbergs bok ”Titta noga på den där båten” berättar han om just detta förfarande. Boken är en s.k båthistorisk dokumentation om skärgårdens arbetsbåtar. Hur som helst så tog jag mig en titt på ”Pentan”, det var ju ingen vacker syn. Motorn Albin O21:an ur funktion, en del bord måste bytas. Det blev affär till ett lägre pris än vad som begärdes. Vi tackade för oss, betalade och bogserade hem henne till Notholmen. På hemvägen stannade vi till vid Rampeltins sommarställe där jag bjöd på grillad kyckling m m. Senare den kvällen låg snipan ”Märta” på en ledig plats på Notholmen.
Renoveringen skulle nu börja, jag hade ingen uppfattning om hur lång tid detta skulle ta. En ny fas inleddes i mitt liv, renoveringsarbetet.
Samtidigt måste jag ju ha någonstans att hålla till. Hur går man tillväga om man har ett projekt indelat i faser som sträcker sig åratal i framtiden? Hyr man in sig i någon Veteranbåtsförening, bygger man en egen lokal? Det blev det senare alternativet. Jag bygger mig ett eget skjul, det fanns ju plats där jag förvarade vår segelbåt Trixie. Så fick det bli.
Jag hade sneglat åt Västerviks Veteranbåtsförening som hade lokalitet i stan, där de ömt vårdar sina klenoder. Mina besök hos Träbåtsföreningen utmynnade sedermera till kontakter med medlemmarna, Anders Fredriksson, Hans Spåre, och Pecka Sandholm. Föreningen hade det inte så lätt. Man fick flytta runt i stan bland olika lokaler som för tillfället var lediga. Man var i händerna på kommunens välgörenhet. Jag förstod snart att föreningen på grund av vikande intressen samt bristen på funktionella lokaler i sinom tid skulle läggas ner eller upphöra som förening, Plötsligt föll allt på plats enklare och närmare än vad jag trodde. Museet hade hyrt lokal av Royal Marin (där jag hade Trixie och numera snipan), där de förvarade en del av sina kulturföremål. Lokalen blev ledig. Sagt och gjort, vi flyttade in!! Vi?? Det var undertecknad, Peka Sandholm, Anders Fredriksson, Hans Spåre som var de första som tog lokalen i besittning. Snabbt därefter kommer Anders Hellström och Lennart Åkerman. Den sistnämnda bodde och arbetade på den tiden i Stockholm men i sinom tid skulle flytta tillbaka till Västervik. Björn Olsson, fd slöjdlärare kom med i gänget, 2018, som kallar sig Träbröder. Pecka fixade lite skåp och grejer samt en lång spånplatta som blev huvudbänken i lokalen. Det fanns en tank (som nu står utanför) som firman som hyrde lokalen före museet, använde för provkörning av utombordsmotorer. Den var nedsänkt i golvet. Ett golv över hålet snickrades. Alla bidrog till att inreda lokalen. Vi saknade maskiner, vi behövde en bra bandsåg, plan- och rikthyvel m.m. Det blev enklare än vi hade kunnat ana. Mona Åkerman, Lennarts fru, vars far hade hastigt gått bort efterlämnade en rad fina maskiner som Mona tog hand om. Sagt och gjort, så åkte vi ner till Nybro och hämtade rubbet. Det var pelarborrmaskin, bandslip, bandsåg, kraftig bänksåg, träsvarv och verktyg. Mona Åkerman ställde samtliga maskiner till vårt förfogande. Alla var glada och nöjda.
Understundom inköpte vi en rejäl bandsåg. Jag ropade in en kraftig bandslip på en auktion, Pecka och Anders Hellström förvärvade en ny plan och rikt från Logosol. Den kostade en rejäl slant. Förbehållet var att den första båten som vi byggde skulle betala plan och rikt.
Nu hade vi grejer så vi kunde starta upp med ett båtbygge men vad skulle vi börja med?
Så här blev det: framlidne ingenjören Åke Gillin, som på senare år sadlade om och blev lärare påbåtbyggarskolan i Storebro, hade ritat och byggt som ett elevarbete på skolan en sk. flateka. En lätt och enkel konstruktion som namnet antyder en flatbottnad eka men med spetsig för. Vitsen med denna konstruktionen var att allt virke kunde hämtas på vanlig byggfirma. Inga konstigheter, raka plankor. Vi byggde tre stycken som såldes direkt. En av dessa gick till Västerviks skärgård medan de andra två hamnade i Skaftekulla samt i Hedemora Dalarna.
Nästa projekt blev betydligt svårare. Vi startade bygget av en Tjustöka efter en förlaga i Västerviks Museums samlingar. Den båten var ett stycke båtbyggeri i ek som hade allt, svåra inpassningar av köl, stäv, akter och bord .Ett rent gesällprov som tog nästan två år att färdigställa. Båtens jungfrufärd blev Hasselörodden samma år som den blev färdigbyggd. Den såldes strax därefter till Valdemarsvik.
Nu är vi framme vid 2022 och Träbröderna håller fortfarande på. Nu har vi tagit oss an en liten Julle, en segelbåt med sprisegel som skänkts till oss av Bengt Molander på Hasselö samt ett nybygge, Blekingeeka i furu som om allt går som det ska om vi får vara friska, skall vara färdiga till våren 2023. Vi är ju trots allt gamla gubbar med olika krämpor som gubbar i vår ålder inte kommer undan med. Men att komma ner till verkstaden och träffa vännerna som nu är flera till antalet och börja båtbygga är en lisa för själen.
Ulf Andersson/Björn Olsson